Vid den här tiden för ett dygn sedan satt jag och lyssnade på spökisar. Känns väl lite konstigt. Nu sitter man här och har faktiskt inte skrivit en enda sak den här dagen, något som var en del min vardag den här veckan.
Saknar jag det? Ja! även om jag har varit för trött för att känna av det. Det var verkligen så, vi kom hem, jag satte mig vid tv:n bara för att sova.
Sova, låter lockande nu, blir så trött på kvällarna, som om kroppen automatiskt ställer in sig för att gå upp tidigt. Gissa om jag tänker kämpa emot det!
Vet fortfarande inte vad jag ville säga med det här inlägget (ni har väl märkt det vid det här laget?), det kändes bara nödvändigt att låta alla veta att jag lever och att jag faktiskt tänker på lägret i efterhand. Hur kan man inte göra det?
Tack! Fick en upplevelse för livet och på något sätt känner jag mig säkrare med mina texter nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar