Lydig flicka

Jag äter godis jag vanligtvis inte tycker om
Godis som är veckor gammalt
hårt och smuligt
Som smakar lite för sött
lite för konstgjort

Men det spelar ingen roll

Jag lyssnar på musik som är
ganska dålig
Skräniga trummor och spretiga gitarrer
röster som sjunger i brist på bättre
och passionen brister men

Det spelar ingen roll

Och jag är uppe för länge och
sover för länge och
missar större delen av dagen och
motionerar för lite och
äter för oregelbundet

Men det spelar ingen roll
alls

För
Varje tugga jag tar
varje ton jag hör
varje sekund jag är vaken
Påminner mig om dig och

gör mig lycklig

---

Mitt ögonblick idag, en bra dag. En i mängden för dom är många nu, de bra dagarna. Lovisa är lycklig och förälskad. Lyckligt förälskad, förälskat lycklig. Sådär som man nästan inte får vara. Som man inte tror att man kan vara. Som man unnar hela hela världen att vara.

Jag tänker ofta på lägret och på er, och det är väldigt fina tankar. Alltid. Lilla Anna träffade jag igår och hon var lika söt som vanligt, såklart. :) Vi var överens om att våren eller sommaren borde äras med en sammankomst. För det är så många fina människor som det är svårt att hålla kontakten med, men som man ändå vill träffa. Eller hur? Ja? Jo? Vi kan sitta här på ett fält och äta pannkakor, med jättemycket sylt på eller kanske bananer och chokladsås. Och skriva. Och läsa. Och bara vara liksom.
Ja?

Ta hand om er :)

Inpass från en gammal goding?

Varför vi inte hör av oss är väl för att vissa har liv.
Inte för att säga att jag har det *host host*
Men efter att noga ha betraktat verkligheten genom
glasfönster i några år nu har jag kommit fram till att
människor beter sig på besynnerliga sätt.

Jag, till exempel, känner konstant att andra uppfattar
mig som jobbig. Huruvida det finns någon sanningshalt i detta
vet jag inte det spelar nog heller ingen roll.

Missförstå mig rätt. Men jag har två förslag på svar på ställd fråga.

1. Antingen har folk glömt bort bloggen och läser sådär
någon gång ibland och kanske inte vill skriva då

2. Eller så läser man då och då men vill inte skriva

Därför att ingen annan gör det.

Har jag glömt något svarsalternativ?
Klart; att man inte vill, att man tycker att skrivande är för knasiga tomtar
under trappen med vardagsneuroser
att man inte tror att någon annan skulle intressera sig för det man skriver-FEL!!!
(Alla kan skriva tycker jag)
att man inte kommer på något - även det händer ju den bäste

Tills dess att någon annan skriver något, ett ord, vad som helst,
tänker jag vänta. Ett litet socialt experiment.

Ett annat är det här.

JAG VILL OMEDELBART HÖRA GÅRDAGENS ÖGONBLICK!
Hur ser era liv ut just nu?

För att inleda:

Det är något med ljuset
det känns som man var liten
det känns som snöra på sig nya skor
ut och springa
ROLIGT och SKÖNT
ta av sig jackan för att dra upp tröjan och sola utanför gympasalen
stå i pirogkö utanför matsalen
spela hoppa kråka och likleken
det är något med doften
av träden i kontrast med ljuset
och grusgårdar
och vattenträd
och liljetrådar
jag vill hoppa studsmatta med någon
jag vill hoppa hage på alla skolans tak
ingen klocka ringer mer
ingen skola snart vi ser
men våren finns fortfarande
kommer lika starkt som den gjorde då
jag hade bara glömt det

Annatext. Om jag inte hade
vänt på stenen grodan boll
Sjalen trång och gulen sol
Vem vet vad som händer

Ps. Fråga till Anna, kan man få lite bilder mejlade till en från skrivarlägrena? Gruppbilden ser ju så liten ut på håll. Kram Isabel

"Det var längesen vi sågs...

... varför hör vi aldrig av oss?"

Fick en snilleblixt för att få mer action på bloggen!
Jag vill läsa texter från er som börjar med orden "Om jag inte hade..."

Hihi, jag vääääääääntar! :)