Asså jag läste Lovisas text. Och sen läste jag en text som en av mina polare skrivit. Det verkar som att alla tappar kontakten med sina vänner just nu. Nej vad hemskt, jag är livrädd.
Jag har börjat på en skola, där jag är näst intill den enda från min stad. Jag känner ingen, ingen känner mig, och mina vänner är långt borta. Hur gör man? Okej, troligtvis kommer jag hitta nya vänner. Men de gamla då? Vi går alla "jobbiga linjer" där man pluggar mycket, och eftersom jag bor hos min pappa också kommer jag inte kunna träffa mina polare varje dag. Knappt ens en gång i veckan. Kommer vi till slut stå där mittemot varandra. "Hej. Öhm... Vad har du gjort i skolan den senaste månaden då?" Vad ska man prata om då? Intressen? Nja vi delar inte samma intressen. Gemensamma kompisar? Öhm nä just ja det har vi ju inte. Skolan? Nja det funkar ju. I tio minuter ungefär. Vi kommer ju glida ifrån varandra.
Jag vill inte bli vuxen! Jag vill inte växa upp, behöva ta ansvar och välja min egen väg. Jag vill inte vara ensam! Jag har nästan funderat på att byta gymnasie till det där mina kompisar går. Visst det är fegt, visst det strider mot mina prenciper, visst det gymnasiet är dåligt. Men vore det inte enklare? Eller är det såhär det måste bli, att man någon gång kommer förlora sina kompisar eller ersätta dem. Ush. Jag orkar inte tänka på det. Tur att ni finns. För med er kände jag att det går att prata med även om man inte träffas så ofta. Så, lite av det gamla finns kvar. På något vis. Är det någon som förstår?
//LL
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är ju så det ofta blir... Man lämnar det gamla livet och får leva på ett nytt sätt. Men man får väl hoppas att om det verkligen är riktiga, bra kompisar som står en nära, att det på något sätt kommer att gå ändå. Vill man så går ju det mesta att lösa :)
Känner igen detta också faktiskt. Till tröst kan jag säga att jovisst behåller man ändå de vänner som står en nära. Vill man så går det. Ett par av mina närmsta vänner har jag stundtals väldigt lite eller ingen kontakt med, men så fort vi träffas igen är det som om vi aldrig varit ifrån varann! :) Häng i Linnea, och alla andra!
På något sätt tror jag att männsikor kommer och går när det är dags. Det låter lite flummigt och konstigt, kanske, men jag tror faktiskt att vännerna inte försvinner förän man kan klara sig utan dem. När jag tänker så känns det som... en förändring snarare än en förlust. Men visst gör det ont. Men ändå, det är som att inreda ett rum - man måste riva ut allt det gamla, även det man tycker jättejättemycket om, innan man kan sätta in det nya. Och ibland så märker man att några av de gamla sakerna passar in tillsammans med de nya, och då kan man alltid ställa in dem igen :)
Du fixar det, lilla Linnea, kämpa på bara! :) Vi hejar på dig
Skicka en kommentar