Nostalgihjärta och saknadstårar

Oj. Jag tänkte att "man kanske ska kolla in och se om det är nån som har skrivit nåt på bloggen efter lägret slutade, inte för att jag tror det, men..." Och så möts man av det här. Om jag hade haft lite lättare för att gråta sentimentala tårar, så hade tangentbordet varit blött och obrukbart vid det här laget, istället för en ensam, ynklig liten tår i höger ögonvrå. Men nu har jag inte det, men ni ska veta hur mycket det känns.

Jag ska vara ärlig med er (som alltid) - iförrgårkväll kände jag att jag har tappat mina vänner. Det vi har blir bara ytligare och ytligare, och snart är det enda som är kvar "Heeeeeeej, hur mår du?!" och kramar och pussar och sen tystnad. Tomhet. Iförrgårkväll kände jag att det var jag mot världen. Nästa morgon träffade jag Hanna på stationen på min väg till skolan, och helt plötsligt var det där igen - det där genuina och ärliga som fanns på lägret, det sanna jag-bryr-mig-om-dig. Och sen, idag, läser jag det här och det liksom sköljer över mig och jag -saknar-. Ni är mer än människor, mer än alla dom där man möter i korridorerna. Ni har förändrat mig.

På höstlovet (för mig är det vecka 44) vill jag gärna trotsa hösten och fixa en picknick eller liknande för alla oss, för att komma ihåg hur det var och skaffa styrka inför den mörkaste delen av året. Jag hoppas att ni vill det också. :) Kanske skickar jag det här som ett mail också, senare, så att alla ser det...

Tills dess, mina vänner, ha det underbart! Och se till att ni ligger bekvämt och känner er tillfreds i mitt hjärta - för där kommer jag förvara er ett bra tag...!
/Lovisa