Två år

Hej.

Det är två år, nu

…

Två år sedan jag såg de flesta av er. Två år sedan jag hörde era röster och era ord med era läppar. Två år sedan jag förstod att det faktiskt finns människor som är som jag, finns fler än de där andra med blickar av is i ytlighetens korridorer. Två år sedan jag fick vänner för livet. Två år sedan en massa underbara (ordet är egentligen för litet, borde finnas något större för att ni verkligen ska förstå) människor blev inpräntade i mitt minne och gjorde sig själva omedvetet en bädd av lenaste sammet i mitt hjärta. Två år sedan den bästa veckan i mitt liv – någonsin – tog sin början.
Och hur många högre tal på åren som går som jag jag än kommer att skriva här för att liksom påminna er, kommer aldrig någon annan vecka ta den veckans plats. Jag bara vet det.
Ni förändrade mig. Visade mig hur fint livet kan vara. Jag vet inte om lägret gjorde ett lika starkt intryck på er som det gjorde på mig. Kanske var det för att jag endast var precis 14 år fyllda och praktiskt taget inte varit med om någonting. Kankse för att jag var yngst och så liten som man egentligen inte fick vara för att vara med på lägret och för att jag lärde mig så himla mycket av er andra stora om skrivande livet och allt annat vackert. Om man upplever något så stort och fantastiskt när man är liten är det kanske svårt att slå sedan, när man är äldre och har sett en del.

Och nej, jag var inte på Skrivkramp-09 och är inte på det som är nu. Kommer nog aldrig åka igen med samma ”organisation”, eller vad man ska kalla det… Inte för att sättet det anordnades på skulle vara dåligt, för det var det absolut inte! Det var för bra. För bra för att jag skulle våga åka igen och riskera att förlora minnet av er och det som var då. Skrivkramp-08 var liksom… Skrivarlägret. Inget kan slå det, även om jag kanske åker på andra läger i framtiden någon helt annanstans i Sverige med en helt annan ”organisation”. För jag vet/tror väl innerst inne att jag komme råka på fler skrivarläger senare i livet. Men kanske är jag då så vuxen att jag hunnit få lite distans till det fantastiska som skedde år 2008 och kan vara med om ett bra läger och ändå alltid ha det första att blicka tillbaka på. Någonting fint att plocka fram ur hjärtevrån för att minnas och älska.

Jag undrar vad ni har för er nuförtiden. På ett sätt vill jag veta, på ett sätt inte. Kanske är jag rädd att min bild av er kommer förändras och inte vara den samma som bildades då, för två år sedan. Det är väl av samma orsak som jag avstår ifrån att publicera en nytagen bild av mig, här, för er skull. Jag vill att ni ska ha kvar mig i ert minne och i fotona och i boken med våra texter så som ni uppfattade mig då.
Nu är jag 16 och ”vuxen” och har överlevt högstadiet och ska börja på gymnasiet och det är läskigt. Jag ser nästan likadan ut som för två år sedan fast med längre hår och kroppslängd och äldre drag. Jag skriver fortfarande, noveller och dikter mest, och så har jag börjat på en bok (jag ska tillägna den till er allihop när den är klar).
Och ibland tar jag fram vår alldeles egna bok med texter och läser. Jag föreställer mig orden så som jag hörde dem då, ser på fotona, drömmer mig tillbaka och saknar er.

Alldeles för mycket ♥.

Puss,
Anna